270910

Sedan början av 2009 känns det som att döden har stått utanför vår dörr, ihärdigt knackande. Det har varit korridor efter korridor i samma steriliserade kulör. Varje steg blir till ett minfält och vi gömmer oss bakom allt svart. Och det är svårt. Det är jävligt svårt, särskilt för någon som jag själv som knappt kan hantera känslor starkare än hunger, törst eller ett besök från någon de kallar John Blund. Plötsligt kastas törst om till tröst och där räcker jag inte till. Jag önskar att jag kunde räcka till, bara dela ut mig själv och räcka till allt, men det gör jag inte. Nu finns ett hav av otillräcklighet. Hela jävla Nordsjön. 

May the road rise up to meet you, may the wind always be at your back,

May the sun shine warm upon your face and the rain fall softly upon your fields,

And until we meet again, may god hold you in the palm of his hands.