gloucester cathedral.

Fyra foton från när vi i torsdags besökte en katedral i Gloucester med fotografiklassen.

ma meilleure copine l'orange

Att stanna hemma för att bättra på koncentrationsförmågan när det gäller skolarbete funkar uppenbarligen inte. Tills nästa gång: lika bra att bara inte göra el work. Resultat: Slipper sitta hemma och gnugga hjärnceller med, i brist på övrigt sällskap, en apelsin. 

TISDAG.

Idag har jag gått runt och känt mig lite som en hungarisk... man från skolan, med livsmottot "fucking shit", mestadels på grund av att a) min hjärna har varit uppsvälld (seriöst, om typ ett finger kan vara uppsvällt, borde inte hjärnan också kunna bli det?) den har vällt över the skull, förhoppningsvis enbart metaphorically speaking. b) kom på att jag inte hade med mig min plånbok när jag satt på bussen som redan var halvvägs till Bristol c) trodde jag hade tappat min plånbok!!!! och d) tog mig hela vägen till down end bara för att få reda på att vi inte har någon himla filmkunskapslektion. Vid middagsbordet hade jag förövrigt en intressant upptäckt. Satt och vände upp och ned på saltkaret och insåg att man måste skaka på det för att få ut något salt, man kan inte bara vända det upp och ned. Skulle demonstrera detta, så jag började med att säga "this sucks, you can't..." Längre hann jag inte innan x-antal saltkorn fanns utspridda över köksbordet... ~duktig~ 

ps. lyckades stava metaphorically helt av mig själv!!! (utan google i.e.)

270910

Sedan början av 2009 känns det som att döden har stått utanför vår dörr, ihärdigt knackande. Det har varit korridor efter korridor i samma steriliserade kulör. Varje steg blir till ett minfält och vi gömmer oss bakom allt svart. Och det är svårt. Det är jävligt svårt, särskilt för någon som jag själv som knappt kan hantera känslor starkare än hunger, törst eller ett besök från någon de kallar John Blund. Plötsligt kastas törst om till tröst och där räcker jag inte till. Jag önskar att jag kunde räcka till, bara dela ut mig själv och räcka till allt, men det gör jag inte. Nu finns ett hav av otillräcklighet. Hela jävla Nordsjön. 

May the road rise up to meet you, may the wind always be at your back,

May the sun shine warm upon your face and the rain fall softly upon your fields,

And until we meet again, may god hold you in the palm of his hands.

En måndag i oktober.

Var så himla duktig när jag imorse bestämde mig för att göra ett attempt att dokumentera lite mer vardag. Men nu vill den jävla bilduppladdningen inte samarbeta. Här är åtminstone fyra bilder; Två från imorse när vi satt på skolan och försökte göra lite arbete (droppade english language i torsdags = tio timmars mer frihet per vecka, wonderful!!!), drack tre koppar te och mådde jävligt illa efteråt. Sedan är det en från fotografi-klassrummet, och vårat deserted common room i väntan på min soeur.

Blev precis korrigerad angående min svenska grammatik - av en finsk!!!!!! perkele voi vittu. Förövrigt försöker jag lära mig en fransk rapp som heter desolé och funderar på att byta mitt namn till någonting flashigt som "Cheauberre". Skulle dock passa jävligt dåligt med mitt förnamn, men även det är ju utbytbart. Linina kanske funkar, skulle även underlätta för Wendy för det är vad hon tror jag heter. (Och jag har gett upp med att försöka rätta henne..)

!!!!!

Dissekerar stegvis vårat rum. ÄR EN ÖDLA LÖS I HUSET IGEN!!!! MERDE sacre bleu fanfanfan

Om väderlekar.

Så har denna helg passerat och med den en himla massa regnmoln. Idag har vi suttit bänkade framför min lilla datorskärm i någon slags filmtrance och ignorerat allt vad homework heter (läxor låter som en sådan underdrift, det här är ju verkligen home-work). Måste säga att det är otroligt vad mycket mer hemma man känner sig genom att bara gå runt i sin PJ hela dagen och återuppta sitt livsmantra il bel far niente, the beauty of doing nothing. OKEJ, känner att det här blir alldeles för seriöst. Vad jag skulle komma fram till var: det har regnat en himla massa i helgen. Och i fredags när jag vandrade hem från skolan, minding my own business och - for that matter- håller i ytterst important artwork, ser jag en massiv vattenpöl närma sig i förgrunden och i horisonten närmar sig en skåpbil. Någonstans inser jag vad som är på väg att hända och jag skriker till Maria "Noooooo" - och allt går plötsligt i slow motion när vi börjar springa för att undkomma denna situation som man trodde enbart förekom i fablernas förundrande värld. Maria hinner undan men när föraren, eller idioten som vi kan kalla honom i denna historia, börjar köra fortare flyger en mindre tsunami upp över mig. I love this country. (Och uppenbarligen att överdriva massor med konstiga uttryck. Skyller på trötthet.) 

min och säppos cook-a-long. vilken succé. vilket masterpiece. vilken otroligt dålig engelska jag har.